När vår minsta lillkille föddes så blev det inte riktigt som vi hade tänkt oss, eftersom han blev sjuk. Vi fick vara kvar på sjukhuset i två veckor, och det är dessa två veckor som jag känner att jag måste få skriva ner för att sortera mina tankar och funderingar, även om jag inte minns allt.
Söndagen 7/9-2008
Efter att ha spenderat 15 timmar på förlossningen, så kommer äntligen vår lillkille ut (Kl. 19:46). Men det var ingen rolig upplevelse. I samma veva som bebisen kom ut, så ser jag hur min sambo liksom "sjunker ihop" i kroppen och ser helt förstörd ut. Jag fattar ingenting. Bebisen har ju kommit ut och ligger på min mage. Men efter några sekunder, så ser jag hur någon klipper navelsträngen och springer iväg med min bebis. Min sambo får följa med. Och kvar ligger jag och vet inte ens om det var en pojke eller flicka? Men jag får snabbt veta att det var en pojke, men ingen kan svara på hur det är med honom [tanken far igenom huvudet: "Lever han?"]. Efter några minuter får jag i alla fall veta att han mår bra, men att han ligger på avdelning 10. (I den salen som heter Kojan, som är första "anhalten" för bebisarna) Lite senare får jag se bilder på honom, som personalen på avd. 10 har tagit och skrivit ut. Då ligger lillkillen med en cpap (för att underlätta andningen) och elektroder. Några timmar senare, när jag är "klar" på förlossningen får jag komma in och se honom för första gången. Egentligen är det ju andra gången, men första gången handlade ju bara om några sekunder. [Detta är en sak som jag tycker är oerhört jobbigt nu i efterhand. Att jag inte fick de där första minutrarna med min son. Min sambo har berättat om hur de fick igång andningen på honom osv. Men det gör ont att det inte var JAG som var med min lilla älskling.] Men jag får hålla i honom en stund nu i alla fall, innan det är dags att lämna honom där. De tar blodprover etc. på honom under natten. Och i efterhand har jag fått höra att det inte var så lätt att göra det pga att han var svårstucken.
Under natten bor både jag & min sambo i ett rum på avd. 11 (eftervårdsavdelning) och vid tvåtiden kommer Anders som jobbar på avd. 10 in med lillkillen, och jag får prova att amma honom första gången. [Tror jag? Jag är osäker på om vi gjorde ett försök när jag var på avd. 10 första gången efter förlossningen...] Han har då blivit av med både cpapen och elektroderna, eftersom han repar sig så snabbt. Det enda som är kvar är kanylen som de har satt i handen på honom, för att ge antibiotika. Det ger de i förebyggande syfte, ifall han har fått någon infektion i kroppen.
Måndagen 8/9
Vi spenderar nästan hela dagen inne på avd. 10. Jag sitter och håller min bebis, och han ligger vid bröstet och suger länge. Han tar jättebra tag och jag känner att jag nog ska få detta med amningen att fungera bra den här gången också. (Emil tog också bra tag från början). Under natten får bebisen sova inne i vårt rum på avd. 11. Det går bra, men han skriker större delen av natten. Han är förmodligen påverkad av sugklockan som han föddes med, och har lite ont. Men vi hjälps åt med honom. [Jag har dock så ont i hela kroppen efter förlossningen, så jag orkar inte röra mig.]
Tisdagen 9/9
Idag skrivs jag ut från avd. 11 och ska få ett rum på patienthotellet istället. Och då ska min bebis få följa med mig [Det kändes viktigt för mig att få ha honom så mycket som möjligt, speciellt med tanke på att jag missade de första timmarna i hans liv.] Min sambo åker hem, när vi har installerat oss på patienthotellet. Han ska hämta Emil och mormor (min mamma), så att de ska få träffa bebisen också. Emil är världens stoltaste storebror, och vill t.o.m bära bebisen (fast det får han ju såklart inte). Allt känns rätt bra nu, och vi börjar hoppas på att få åka hem snart. Vi får veta att han förmodligen inte har någon infektion i kroppen (proverna tyder inte på det), och då kommer antibiotikan att tas bort och vi kan nog snart få åka hem. [Trodde vi ja...] Inatt är första natten som min bebis ska få sova med mig hela natten. Fast först ska vi till avd. 10 för provtagning [då kunde jag ju inte ana hur många gånger jag skulle få vara med om det...och det var nog tur det]. Under natten så får bebis sova i samma säng som mig,och det funkar bra. Han sover ungefär 10 minuter i taget. =) Men de 10 minutrarna verkar han sova gott i alla fall. Han är ju lite lugnare nu än de första nätterna. Jag antar att smärtan efter sugklockan har avtagit.
Någon gång under dagen blir han flyttad från "Kojan" till "Vaggan" också, som är den salen för barn som är lite piggare och "på väg hem".
Onsdagen 10/9
Idag kommer storebror igen och hälsar på. Eftersom sjukhusmiljön inte är så rolig för Emil, så passar vi på att åka upp till lekterapin så han får leka av sig lite. Jag sätter mig där med bebisen, och tänkte amma honom. Men känner att det är dags för ett blöjbyte, så jag åker ner till avd. 10 för att byta blöja (istället för att gå ända bort till patienthotellet). Sen händer allting väldigt snabbt, och jag minns inte riktigt i vilken ordning saker händer eller när på dagen etc. Bebisen blir snabbt sämre och är väldigt trött och irriterad. Han orkar knappt äta från bröstet längre heller, utan blir bara jättearg när man försöker (han som har sugit jättebra tidigare). Vi får veta lite senare att man misstänker att njurarna inte fungerar som de ska. [Va? Vad pratar de om? Jag har jättesvårt för att ta in den här informationen, eftersom jag inte vet vad det innebär. Jag vill inte veta känner jag.] Han har gått ner massor i vikt (från 4210g till 3680g= 12-13%) och kissar nästan inte alls. Han börjar koppmatas med babysemp, och vi får även börja väga blöjorna för att ha koll på hur mycket han kissar. Under natten sover han återigen med mig på patienthotellet och jag matar honom med kopp var 3:e timma, vilket fungerar bra. Dessutom har jag fått låna en våg från avd. 10, så jag måste väga alla blöjor.
Torsdagen 11/9
Bebisen får ett namn: Linus. Det var ett namn som vi funderade på till storebror först, men han fick bli en Emil. Så vi tänker att denna pojken får bli en Linus då. Dessutom kändes det viktigt att han får ett namn, när han ligger på sjukhuset. De andra bebisarna på avdelningen har ju namn. Vår bebis heter bara /efternamn/ och det var inte ens "rätt" efternamn. Han har mitt efternamn, men ska ha pappas efternamn sen.
Under dagen blir Linus ännu sämre och det funkar inte att varken amma honom eller koppmata honom, så man sätter in en sond på honom. Dessutom får vi åka ner till röntgen och göra ett ultraljud på hans njurar. Det visar att misstankarna stämde, njurarna fungerar inte riktigt som de ska. De är liksom "ihopkrupna", som en följd av vätskebrist tror man [vi får annan information senare]. De sätter in dropp, för att sätta fart på systemet. Och då måste de också sätta på elektroderna igen, för att kunna övervaka honom på monitorerna. Det innebär att Linus nu måste vara kvar på avdelningen hela tiden. [Jag gråter varje gång jag lämnar avdelningen utan honom] Det som är positivt är att han har gått upp i vikt, och väger nu 4010g. På kvällen sitter jag & sambon inne på "Vaggan" med Linus och han är så trött och inte alls sig lik. [Min lilla älskade bebis.] Jag får sitta med honom mage mot mage och stora täcken på honom, för han kan inte hålla värmen själv just nu. [Jag stänger av mina känslor här tror jag, och bara fokuserar på det som händer för stunden. Jag bara tänker på att Linus ska bli bra igen.] Under natten får han sova på en värmemadrass.
Vi får även veta att levern är påverkad, och att värdena är skyhögt över normalt. [Vilket jag inte tar in alls, eftersom jag har stängt av] De gör även ett EEG på honom, för att kolla om hjärnan fungerar som den ska. Och det gör den, tack och lov.
Fredag 12/9
När jag kommer till avd. 10 på morgonen har de flyttat Linus tillbaks till "Kojan", eftersom de har lite mer personal där som kan ha koll på honom. [Och jag inser att vi inte alls kommer att få åka hem snart, och gråten sitter i halsen precis hela tiden. Jag gråter när jag ser andra föräldrar som får åka hem, och undrar hela tiden varför vi inte fick ett friskt barn och får åka hem.] Vi får åka ner till röntgen idag igen, för att kolla njurarna. Det är samma person som gör ultraljudet idag. När han är klar så får vi beskedet att njurarna ser likadana ut som igår. [Ingen av oss frågar mer, så när vi åker därifrån och upp till avd. 10 igen så frågar vi oss själva om det är bra eller dåligt? Vi känner nog samma sak - om man inte frågar, så får man inga negativa besked]
Eftersom det är fredag, så bestämmer vi att vi ska bo på patienthotellet allihop. Så vi ber om att få in en säng extra till Emil. På kvällen turas vi om att umgås med Emil [han behöver ju oss båda två också]
På kvällen sätter de en kanyl rakt in i en artär, för att slippa sticka honom hela tiden. De har tagit prover minst tv gånger/dygn, och varje gång måste de sticka flera gånger pga han är så svårstucken. Tyvärr fungerar inte denna kanylen mer än ett dygn, pga Linus är för rörlig (vilket ju iofs är bra). Men det kändes bra de gångerna som de slapp sticka honom i alla fall.
Söndagen 7/9-2008
Efter att ha spenderat 15 timmar på förlossningen, så kommer äntligen vår lillkille ut (Kl. 19:46). Men det var ingen rolig upplevelse. I samma veva som bebisen kom ut, så ser jag hur min sambo liksom "sjunker ihop" i kroppen och ser helt förstörd ut. Jag fattar ingenting. Bebisen har ju kommit ut och ligger på min mage. Men efter några sekunder, så ser jag hur någon klipper navelsträngen och springer iväg med min bebis. Min sambo får följa med. Och kvar ligger jag och vet inte ens om det var en pojke eller flicka? Men jag får snabbt veta att det var en pojke, men ingen kan svara på hur det är med honom [tanken far igenom huvudet: "Lever han?"]. Efter några minuter får jag i alla fall veta att han mår bra, men att han ligger på avdelning 10. (I den salen som heter Kojan, som är första "anhalten" för bebisarna) Lite senare får jag se bilder på honom, som personalen på avd. 10 har tagit och skrivit ut. Då ligger lillkillen med en cpap (för att underlätta andningen) och elektroder. Några timmar senare, när jag är "klar" på förlossningen får jag komma in och se honom för första gången. Egentligen är det ju andra gången, men första gången handlade ju bara om några sekunder. [Detta är en sak som jag tycker är oerhört jobbigt nu i efterhand. Att jag inte fick de där första minutrarna med min son. Min sambo har berättat om hur de fick igång andningen på honom osv. Men det gör ont att det inte var JAG som var med min lilla älskling.] Men jag får hålla i honom en stund nu i alla fall, innan det är dags att lämna honom där. De tar blodprover etc. på honom under natten. Och i efterhand har jag fått höra att det inte var så lätt att göra det pga att han var svårstucken.
Under natten bor både jag & min sambo i ett rum på avd. 11 (eftervårdsavdelning) och vid tvåtiden kommer Anders som jobbar på avd. 10 in med lillkillen, och jag får prova att amma honom första gången. [Tror jag? Jag är osäker på om vi gjorde ett försök när jag var på avd. 10 första gången efter förlossningen...] Han har då blivit av med både cpapen och elektroderna, eftersom han repar sig så snabbt. Det enda som är kvar är kanylen som de har satt i handen på honom, för att ge antibiotika. Det ger de i förebyggande syfte, ifall han har fått någon infektion i kroppen.
Måndagen 8/9
Vi spenderar nästan hela dagen inne på avd. 10. Jag sitter och håller min bebis, och han ligger vid bröstet och suger länge. Han tar jättebra tag och jag känner att jag nog ska få detta med amningen att fungera bra den här gången också. (Emil tog också bra tag från början). Under natten får bebisen sova inne i vårt rum på avd. 11. Det går bra, men han skriker större delen av natten. Han är förmodligen påverkad av sugklockan som han föddes med, och har lite ont. Men vi hjälps åt med honom. [Jag har dock så ont i hela kroppen efter förlossningen, så jag orkar inte röra mig.]
Tisdagen 9/9
Idag skrivs jag ut från avd. 11 och ska få ett rum på patienthotellet istället. Och då ska min bebis få följa med mig [Det kändes viktigt för mig att få ha honom så mycket som möjligt, speciellt med tanke på att jag missade de första timmarna i hans liv.] Min sambo åker hem, när vi har installerat oss på patienthotellet. Han ska hämta Emil och mormor (min mamma), så att de ska få träffa bebisen också. Emil är världens stoltaste storebror, och vill t.o.m bära bebisen (fast det får han ju såklart inte). Allt känns rätt bra nu, och vi börjar hoppas på att få åka hem snart. Vi får veta att han förmodligen inte har någon infektion i kroppen (proverna tyder inte på det), och då kommer antibiotikan att tas bort och vi kan nog snart få åka hem. [Trodde vi ja...] Inatt är första natten som min bebis ska få sova med mig hela natten. Fast först ska vi till avd. 10 för provtagning [då kunde jag ju inte ana hur många gånger jag skulle få vara med om det...och det var nog tur det]. Under natten så får bebis sova i samma säng som mig,och det funkar bra. Han sover ungefär 10 minuter i taget. =) Men de 10 minutrarna verkar han sova gott i alla fall. Han är ju lite lugnare nu än de första nätterna. Jag antar att smärtan efter sugklockan har avtagit.
Någon gång under dagen blir han flyttad från "Kojan" till "Vaggan" också, som är den salen för barn som är lite piggare och "på väg hem".
Onsdagen 10/9
Idag kommer storebror igen och hälsar på. Eftersom sjukhusmiljön inte är så rolig för Emil, så passar vi på att åka upp till lekterapin så han får leka av sig lite. Jag sätter mig där med bebisen, och tänkte amma honom. Men känner att det är dags för ett blöjbyte, så jag åker ner till avd. 10 för att byta blöja (istället för att gå ända bort till patienthotellet). Sen händer allting väldigt snabbt, och jag minns inte riktigt i vilken ordning saker händer eller när på dagen etc. Bebisen blir snabbt sämre och är väldigt trött och irriterad. Han orkar knappt äta från bröstet längre heller, utan blir bara jättearg när man försöker (han som har sugit jättebra tidigare). Vi får veta lite senare att man misstänker att njurarna inte fungerar som de ska. [Va? Vad pratar de om? Jag har jättesvårt för att ta in den här informationen, eftersom jag inte vet vad det innebär. Jag vill inte veta känner jag.] Han har gått ner massor i vikt (från 4210g till 3680g= 12-13%) och kissar nästan inte alls. Han börjar koppmatas med babysemp, och vi får även börja väga blöjorna för att ha koll på hur mycket han kissar. Under natten sover han återigen med mig på patienthotellet och jag matar honom med kopp var 3:e timma, vilket fungerar bra. Dessutom har jag fått låna en våg från avd. 10, så jag måste väga alla blöjor.
Torsdagen 11/9
Bebisen får ett namn: Linus. Det var ett namn som vi funderade på till storebror först, men han fick bli en Emil. Så vi tänker att denna pojken får bli en Linus då. Dessutom kändes det viktigt att han får ett namn, när han ligger på sjukhuset. De andra bebisarna på avdelningen har ju namn. Vår bebis heter bara /efternamn/ och det var inte ens "rätt" efternamn. Han har mitt efternamn, men ska ha pappas efternamn sen.
Under dagen blir Linus ännu sämre och det funkar inte att varken amma honom eller koppmata honom, så man sätter in en sond på honom. Dessutom får vi åka ner till röntgen och göra ett ultraljud på hans njurar. Det visar att misstankarna stämde, njurarna fungerar inte riktigt som de ska. De är liksom "ihopkrupna", som en följd av vätskebrist tror man [vi får annan information senare]. De sätter in dropp, för att sätta fart på systemet. Och då måste de också sätta på elektroderna igen, för att kunna övervaka honom på monitorerna. Det innebär att Linus nu måste vara kvar på avdelningen hela tiden. [Jag gråter varje gång jag lämnar avdelningen utan honom] Det som är positivt är att han har gått upp i vikt, och väger nu 4010g. På kvällen sitter jag & sambon inne på "Vaggan" med Linus och han är så trött och inte alls sig lik. [Min lilla älskade bebis.] Jag får sitta med honom mage mot mage och stora täcken på honom, för han kan inte hålla värmen själv just nu. [Jag stänger av mina känslor här tror jag, och bara fokuserar på det som händer för stunden. Jag bara tänker på att Linus ska bli bra igen.] Under natten får han sova på en värmemadrass.
Vi får även veta att levern är påverkad, och att värdena är skyhögt över normalt. [Vilket jag inte tar in alls, eftersom jag har stängt av] De gör även ett EEG på honom, för att kolla om hjärnan fungerar som den ska. Och det gör den, tack och lov.
Fredag 12/9
När jag kommer till avd. 10 på morgonen har de flyttat Linus tillbaks till "Kojan", eftersom de har lite mer personal där som kan ha koll på honom. [Och jag inser att vi inte alls kommer att få åka hem snart, och gråten sitter i halsen precis hela tiden. Jag gråter när jag ser andra föräldrar som får åka hem, och undrar hela tiden varför vi inte fick ett friskt barn och får åka hem.] Vi får åka ner till röntgen idag igen, för att kolla njurarna. Det är samma person som gör ultraljudet idag. När han är klar så får vi beskedet att njurarna ser likadana ut som igår. [Ingen av oss frågar mer, så när vi åker därifrån och upp till avd. 10 igen så frågar vi oss själva om det är bra eller dåligt? Vi känner nog samma sak - om man inte frågar, så får man inga negativa besked]
Eftersom det är fredag, så bestämmer vi att vi ska bo på patienthotellet allihop. Så vi ber om att få in en säng extra till Emil. På kvällen turas vi om att umgås med Emil [han behöver ju oss båda två också]
På kvällen sätter de en kanyl rakt in i en artär, för att slippa sticka honom hela tiden. De har tagit prover minst tv gånger/dygn, och varje gång måste de sticka flera gånger pga han är så svårstucken. Tyvärr fungerar inte denna kanylen mer än ett dygn, pga Linus är för rörlig (vilket ju iofs är bra). Men det kändes bra de gångerna som de slapp sticka honom i alla fall.
Lördag 13/9
Det känns skönt att hela familjen är på samma ställe nu, även om man önskade att det stället vore hemma istället. Idag får vi äntligen för första gången tid att prata med en läkare i enrum, eftersom man inte har orkat ta in informationen tidigare. Då får vi veta att alla värden är väldigt höga, men att de går neråt för varje dag. Läkaren berättar att hon har varit i kontakt med en specialist i Göteborg ang. Linus [Va? En specialist? Jag börjar inse att min bebis inte alls mår bra.] Vi får förklaringen att Linus varit utsatt för en chock i magen, men de vet inte om det var i samband med förlossningen eller om det helt enkelt har hänt tidigare. Han har fått som en "syrebrist" i kroppen, då de viktigaste organen hjärna och hjärta tar det behöver i första hand och njurar och lever "blir utan". Läkaren kan inte säga om Linus kommer att bli bra eller inte, utan det enda vi kan göra är att bara vänta och se. [Jag börjar bli helt utmattad och orkar snart inte mer, gråter nästan hela tiden]
Söndag 14/9
Nu har det gått en vecka sen Linus föddes, och jag är totalt slut. Helt utmattad psykiskt och känner att jag inte orkar mer nu. Vi bestämmer att jag ska åka hem några timmar. Eftersom Linus inte ammas ändå just nu, så funkar pappa lika bra som mamma. Jag och Emil åker hem, och är hemma i ca fem timmar. De timmarna spenderar jag genom att hänga framför datorn, spela TV-spel med Emil, gråta och "bara vara". Men under dagen börjar jag inse att Linus faktiskt är på bättringsvägen, eftersom alla värden går neråt. Jag behövde verkligen få komma hem för att få lite distans till saker och ting. När jag åker tillbaka till sjukhuset på kvällen mår jag otroligt mycket bättre, och har fått massa ny energi.
Måndag 15/9
Eftersom de har satt fart på "systemet" med hjälp av dropp, så innebär det att Linus har börjat kissa väldigt mycket. Han har då kissat ut ALLT, även sånt som bör finnas kvar i kroppen. Så de har satt ett dropp till för att balansera natriumhalten i kroppen (minns inte vilken dag de satte det droppet). Men idag visar proverna på att natriumvärdet är på normalnivå. [YES!! Äntligen ett positivt besked som jag verkligen tar till mig.] Läkaren själv säger att det ser mycket hoppfullt ut nu för Linus del. Linus har också börjat ligga vid bröstet igen, även om han inte orkar suga så mycket så försöker han i alla fall.
Tisdag 16/9
Personalen ringer mig redan vid 6.30 och ber mig komma på stört, eftersom Linus är väldigt "snutttig" och längtar efter mamma. [Det kändes helt underbart att höra!] Allting blir bara bättre och bättre, man bestämmer att droppet ska plockas bort idag. Så nu har han bara elektroderna kvar. Dessutom märks det att han är mycket piggare idag, eftersom han ammas vid varje mål idag. Fast han äter ju inte så mycket, så det blir påfyllnad i sonden (bröstmjölken har ju inte kommit igång som den borde). Han får återigen flytta till "Vaggan". [Nu känns det som att han faktiskt borde vara "på väg hem"]
Onsdag 17/9
Jag fortsätter att amma vid varje mål, även om vi fyller på med Babysemp i sonden. Jag får flytta in i ett familjerum på avd. 10. Det borde ju egentligen kännas bra, men det gör det inte först. Det känns lite som att vi inte alls kommer att få åka hem snart, eftersom personalen anser att jag också ska bo på avdelningen. Men min sambo får mig att inse att det inte alls är så. Så när jag väl får komma dit och slippa patienthotellet, så känns det bra. På kvällen får Linus bada för första gången, och det känns välbehövligt. Han har ju inte kunnat bada innan pga alla dropp etc. Dessutom får Linus sova inne hos mig inatt, för första gången på över en vecka. Han kopplas upp på en bärbar monitor istället, så han blir "flyttbar". Natten fungerar väldigt bra, även om jag har svårt att sova eftersom monitorn larmar till och från hela tiden (för att pulsen går upp, när Linus skriker till exempelvis).
Torsdag 18/9
Idag plockas elektroderna bort (YES! Ytterligare en sak som tas bort) Vi får beskedet att om morgonens blodprover visar bra resultat kommer han inte att behöva stickas mer. [Det är verkligen underbara nyheter, eftersom det är så oerhört påfrestande att stå och se på när de sticker honom hela tiden. Eftersom han är svårstucken, så har de börjat ta blodproverna i huvudet dessutom.] Under eftermiddagen får vi veta att alla prover är normala nu, men att de vill fortsätta ha honom under kontroll. [Men snart kanske vi får åka hem?]
Fredag 19/9
Vi ska få åka hem!!!! Läkaren kommer och talar om att allting ser bra ut, och säger att vi ska få åka hem på permission över dagen imorgon! [jag börjar nästan gråta av lycka, detta har jag väntat på i nästan två veckor].
Lördag 20/9
Permission över dagen, och det var helt underbart att få komma hem igen. Vi ska vara tillbaka på avdelningen på kvällen, men jag är inte alls sugen på det. Jag vill bara stanna kvar hemma. Men när vi kommer tillbaka till avdelning 10 säger de att vi ska få åka hem på permission dagen efter igen, och då troligtvis under natten också!
Inatt sover hela familjen tillsammans på avdelningen - äntligen!
Söndag 21/9
Två veckor har gått sen Linus föddes. Två veckor är ju inte speciellt lång tid egentligen, men de här två veckorna har verkligen känts oerhört långa med tanke på allt som har hänt och framför allt alla känslor upp och ner som man har haft. Idag får vi i alla fall åka hem igen, och vi behöver inte komma tillbaka förrän dagen efter, och då kommer vi att bli utskrivna från sjukhuset men inskrivna i hemsjukvården eftersom Linus fortfarande sondmatas till viss del.
Måndag 22/9
Vi åker till sjukhuset och Linus får genomgå en läkarundersökning innan vi blir utskrivna. De tar också ytterligare blodprover, och under tiden som vi får vänta på provsvar så passar vi på att äta lunch. [Den känslan är helt obeskrivlig, hur vi helt plötsligt får ha med vår bebis i en barnvagn!] När vi kommer tillbaka till avdelningen, så får vi beskedet att allt ser bra ut och att vi ska få åka hem.
Onsdag 24/9
Vår hemsjukvårdsköterska kommer första gången, och då plockar hon bort sonden. Vi har nämligen börjat mata Linus med flaska utöver amningen, så det fanns ingen anledning att ha kvar sonden längre (då hade vi inte "sondat" på över ett dygn). Allting börjar kännas mer och mer normalt nu! Jag känner mig otroligt glad och lycklig över att sonden plockas bort [den gjorde ju att han kändes "sjuk"] Så vi får bara rådet att fortsätta som vi har gjort, att amma och fylla på med ersättning.
Fredag 26/9
Andra besöket av hemsjukvårdsköterskan. Linus har gått upp 50 gr sen utskrivningen, så det ser bra ut. Vi får beskedet att vi ska skrivas ut helt och hållet.
Torsdag 2/10
Vi har fått en tid kl. 13 på sjukhuset, för att bli utskrivna. Vi får träffa en annan hemsjukvårdsköterska (som jag har träffat tidigare på avdelningen) och när vi berättar att Linus numera äter större delen bröstmjölk, så tycker hon att det är underbart att höra. [Och jag är skitstolt över att ha fixat amningen trots allt. På sjukhuset åt Linus aldrig mer än 20-30 ml från brösten och jag lyckades heller aldrig pumpa ut mer än så] En läkare kommer och undersöker Linus och sedan blir vi utskrivna...nästan iaf. Läkaren ska bara prata med en annan läkare först, så att de inte missar något. Jag & hemsjukvårdsköterskan skämtar lite om att Linus i alla fall slapp bli stucken idag [man är alltså så van vid det, att man sitter och skämtar om det. *ledsamt*]. När läkaren återkommer säger han att de bara ska ta ett blodprov också innan vi får lov att gå.... Jaja, det får väl gå då. Men det var inte det lättaste, eftersom Linus är lite större och mer medveten om saker och ting så han blir verkligen SKITFÖRBANNAD när de sticker honom. [Bravo, gubben!]
***UTSKRIVNA***
Nu börjar vårt normala liv äntligen, vår lillkille är då hela 3½ vecka gammal. På fredagen ringer jag och bokar en tid på BVC (får en tid måndagen 6/10) och allting känns precis som det ska göra...
